Så hur var livet efter förlossningen då?
Så som jag kommer ihåg det idag, ett halvår senare så var det en annorlunda tid i början. En tid fylld av oerhörd optimism och tillfredställelse över livet. Kanske mer av det senare. Och så klart en hel del trötthet men den klarade kroppen av, hög på lyckoruset som infunnit sig över den oerhörda prestation vi just genomlevt. Dagen då mina föräldrar och två småsyskon mötte upp oss utanför BB för att åka med oss hem kändes allting nytt. Världen hade helt plötsligt förändrats inför mina ögon, blivit annorlunda.
Jag kommer ihåg när jag satt i bilen på vägen hem att världen kändes så himla mycket finare, vackrare, ljusare, mer hoppfull på något vis. Idag kan jag ju säga att glowet har försvunnit lite grann och jag återgått till att tycka en del krassa ting om både världen och människorna som befolkar jorden! Haha.. Men just då när man åkte hem, då fick jag nästan en känsla av att vara pånyttfödd till ett liv som var mer helt, mer komplett. Ja det är svårt att förklara men det är den bästa förklaring jag kan ge! Synen på världen var förändrad. Men den största förändringen var väl faktiskt att man kände sig mer hel när Noelia kom till oss. Jag har många gånger i efterhand funderat på vad jag fyllde all min tid med tidigare?! Som att vår lilla ängel varit den mest självklara delen i vårt liv och att hon alltid varit med oss.
Allting kändes så naturligt när vi skulle komma in i rutinerna och jag är så glad att sambon var ledig en hel månad med oss så att vi kunde få njuta av hur fin juni och juli var! Vi myste, jag fick vila mycket, bebisen sov så klart väldigt mycket i början och vi hjälptes åt så gott det gick när hon hade sina magproblem de 2 första månaderna. Som tur var drabbades hon inte jättehårt av kolik, jag har hört värre fall så jag är väldigt tacksam för det!
En av de största omställningarna har nog varit att gå från att vara två till att bli tre. Inte visste jag att ett sovande litet barn kunde skapa sådana rabalder mellan föräldrarna! Vi som alltid trott oss tycka någorlunda lika genomgick en hel del prövningar i början (och gör så klart firtfarande om än i mycket mindre dos) och jag hade sådana sjuka beskyddarinstinkter så det var hemskt!
Vi har också suttit i lite olika sitsar, jag har hjälpt till mycket med mina sladdsyskon sedan tidigare och har en hel del kött på benen från det medan jag skulle tro att min sambo är mer av en typisk förstagångs-förälder. Men med tiden har han också lärt sig och blivit mer van. Att jag är hemma med Noelia ger mig så klart ett litet övertag, så är det men hon avgudar fortfarande sin fina pappa oerhört och det är många gånger man ser henne sitta och titta efter honom och söka hans blick med sin egen! Ja mycket händer helt klart på ett halvår! Det går nog inte att föreställa sig i förhand men att få vara med i Noelias utveckling ger helt klart mervärde till ens eget liv! Det ger också mersmak för fler barn!
Ca ett halvårs skillnad!
